Som jag har talat om så ska Wille ut och promenera två gånger om dagen, i början var det 10min och nu i vecka tre är vi upp emot 30-40min per dag. 

Eftersom vi ej har tillgång till skrittmaskin så är det bara för mig att dra på bekväma skor och sätta fart, lika glad är nog Wille för det då han älskar att vara ute i skogen. Man ser verkligen hur han njuter och ivrigt traskar på med långa kliv. När det är dags för rond två brukar det ofta ha blivit så pass mörkt att vi får hålla oss på banan där vi har timer på lamporna, vilket gör att jag kan ställa in och hålla koll på hur länge han har skrittat, så när lamporna släcks- ja då hat vi gått våra 20 minuter. Mycket bättre än skrittmaskin, eller hur? *host*

Tror ändå att hästen är lyckligare och håller gnistan vid liv om han får göra något nytt varje dag, gå olika stigar och se nya saker. Hålla sig stimulerad och lyfta på fötterna än att gå timme in och timme ut i en cirkel där en maskin bestämmer när det är dags att byta varv.

Jag låter Wille gå utan täcke när väder tillåter för att lufta pälsen och slippa skav, han står ändå större delen av dagen med termotäcke i boxen. Efter varje gång så får han sig en lång ryckt, oljade hovar och slicksten- han ska inte få känna sig bortglömmen bara för att han är skadad. Tror aldrig att han har varit så här blank! Han ser verkligen inte sliten ut och det ska jag upprätthålla, han börjar även kunna äta bättre nu efter operationen och har gått upp alla kilon han tappade, plus lite mer. Jag vill bara sätta fart och rida nu när han är så fin! En månad kvar och så får jag ju det.




/Julia
Hejsan hoppsan så var den veckan här veckan över. Den har gått sjukt fort och vi har gjort så otroligt många och roliga saker. Dubai överträffar förväntningarna tusen gånger om. Byggnaderna är gigantiska, klimatet underbart och aktiviteterna helt oslagbara. Som sagt så har vi varit upp i världens högsta byggnad, Burj Khalifa som är 828m högt. Vi har sett världens största vattenspel, åkt världens snabbaste berg- och dalbana ( 240km/h på Ferrari World) och shoppat i världens näst största köpcentrum som är stort som 50 fotbollsplaner (hej ont i fötterna..). Helt galet! Och det här är ändå inte allt.... 
 
Vi har ju även varit på ett grytm häftigt vattenland, åkt båt och varit på öken- safari där vi fick rida på kameler och åka jeep upp och ner för sanddynor. Den här resan har varit helt fantastisk! Jag kan knappt förstå att jag har fått göra allt det där, verkligen en resa för livet. 
 
Nu är jag dock väldigt glad över att vara hemma igen. Borta helt fantastiskt, men hemma alltid bäst! Skönt att få pussa på hästarna igen och framför allt att få mysa med vår lilla Lexie. 
 









Uppe i Burj Khalifa


Skönt att vara hemma igen
Och det tycker nog Lexie också...
Under den senaste tiden har Fille känts riktigt fin och vi börjar verkligen komma framåt- det vill säga ända tills jag synade hennes bluff härom dagen.

Som sagt så har det varit riktigt roliga pass på sistone och alla saker börjar bli befästa men så igår fick jag för mig att endast rida på det vis så som min hemläxa lydde, det tyckte inte Fille var en riktigt lika bra idé. Jag tycker ändå att vi har tagit stora steg framåt, samtidigt som jag verkligen tänkt på att inte gå för fort fram men hon håller fortfarande på och är tittig för saker, även hemma, och jag minns att hon var lättare i handen och bjussade mera de två veckor som var direkt efter den senaste träningen. Så jag kände att jag ville få en uppfräschning och backa tillbaka bandet några träningspass bara. Det visade sig att Fille hade i princip tappat allt som vi gått igenom tidigare, trots att jag ändå tycker att jag använder mig av läxan hela tiden. Inte tillräckligt mycket och noggrant uppenbarligen.

Jag har sagt det förut och jag säger det även nu- Fille är lite för smart för sitt eget bästa. Det är nämligen så att hon har väldigt lätt för sig men är lite lat och har lite för många "bra" lösningar på mina krav. Så fort jag har kommit på något, fått en läxa eller helt enkelt ska gå vidare i utveckligen så har Fille en lösning på hur hon ska slippa allt arbete.  Och det är inte så att hon protesterar klart och tydligt, hon smyger med det och fuskar lite vart efter och helt plötsligt så är det hon som har bestämt att "det där tänker minsann inte jag göra". Varför hon kommer undan med det ganska ofta och att det tar mig för lång tid att hinna uppfatta detta är för att jag är precis lika dan, sådan matte sådan häst. Detta vet Fille och utnyttjar till max, hon vet att om hon smyger med övergången till att inte lyssna på mig så märker jag inte något för att jag som hon vill ta den enkla vägen.

Så igår, idag och tills att det fungerar igen så är det uppfräschning på läxan som står på schemat. Fille, som går under sitt fullständiga namn under dessa perioder, var inte lika nöjd med detta och fortsätter att testa mig från början till slut av ridpasset. Att rida denna häst är mer av en psykisk utmaning än fysisk. Går ju inte att hästen ska vara smartare än ryttaren... Men det har Fille inte riktigt förstått ännu.

/Julia