Igår morse när jag skulle åka till stallet började de på Nyhetsmorgon prata om arbetsvillkoren inom hästnäringen samt hur stor skaderisk det faktiskt är att jobba med hästar och att skadorna oftast inte rapporteras. Bra och viktigt att detta diskuteras! Hästbranchen ligger på många håll långt efter angående arbetsvillkor och liknande, men är också ett väldigt komplext område att få en förändring på.
 
Precis som de säger i klippet nedan finns det många unga tjejer som jobbar stenhårt som hästskötare, oftast väldigt många fler timmar än vad som ingår i en normal arbetsdag och till en nästintill obefintlig ersättning. Det hela kanske låter helt uppåt väggarna för en del, men komplexiteten ligger mycket i att det även finns en annan sida av det hela. En sida med fördelar...
 
Jag har ju själv jobbat som hästskötare. Det är ingen dans på rosor, men det är väldigt kul och framförallt lärorikt! Jag visste när jag började jobba att det skulle bli tufft och att det är ett speciellt liv, men för mig var fördelarna övervägande. För mig var det viktigt att få hjälp att utvecklas genom att se och få ta del av träningen som ingick i arbetet. Tycker man dessutom att hästar är bland det bästa som finns så känns det inte så konstigt att jobba så många timmar som man gör. Branchen är svår eftersom det oftast är svårt att få ekonomi i sporten. Detta gör att förtagarna oftast har svårt att betala ut rena pengar i lön, men att man istället ofta får betalt genom lektioner, boende och att få ha hästen uppstallad på anläggningen. 
 
Allt som allt vill jag varken säga bu eller bä i frågan angående arbetsvillkoren. Dock behövs det nog göras en förändring för att i framtiden få stallpersonal som vill jobba. Jag tror att allt fler ungdomar blir mer uppmärksammade och ifrågasättande  angående arbetsförhållandena och då kanske inte tycker att det är värt det. Detta skulle leda till att mycket kunskap skulle gå förlorad. Jag tror att det här måste ses över och diskuteras för vi i framtiden ska kunna fortsätta utvecklas inom sporten. Hästskötararbetet har många gånger varit en inkörsport för framgångsrika ryttare, något som vi inte heller får glömma.
 


 
Länk till klippet hittar du här: http://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon?video_id=3053284
Igår gjorde mamma och jag stallet tillsammans. Mamma släppte ut hästarna i en hage och jag skulle lägga ut hö i en annan. Jag kom med höpåsarna vid dörren precis när en av hästarna sprang ut. Hästen blev då lite rädd för mig och sparkade bakut rätt upp i luften. Sparken träffade höpåsen och min hand. Det gjorde (ursäkta uttrycket) skitont i handen. Men egentligen var jag inte så orolig för handens skull. Både jag och mamma fick istället en uppenbarelse om hur fort det verkligen kan gå. Hade jag bara varit en halv sekund snabbare hade sparken träffat mig rätt i huvudet. Inget illa om hästen överhuvudtaget, egentligen var det ju jag som var lite klantig. Och ja visst ska man kanske inte tänka "tänk om....", men det här kunde verkligen ha gått illa. Otur att sparken träffade handen men desto mer tur att jag inte fick en spark i huvudet. En ordentlig påminnelse om hur kraftfulla våra kära vänner är och hur lätt det är att en olycka händer! Var rädda om er därute!

// Vickan
Kl 05.00 ringde klockan i morse. Jag ska erkänna att jag frågade mig själv ett flertal gånger varför jag egentligen hittar på sånna här saker en söndags morgon i januari. Vi packade iallafall in två hästar, en lillebror, "lilla" rottweilern Astrid, all packning och sen så vi då, i lastbilen. Lite trångt kanske, men men, allting går. Lillebror Oscar 8 år frågade oss "Varför måste jag åka på hästtävling på min lediga dag?" Vad svarar man på det? "Haha, tyvärr Oscar, det bara är så förstår du..."
 
 
Väl framme på Högbo Ridklubb strålade solen sådär klart som den bara kan göra en kall vinterdag. Jag och Julia startade först i klassen eftersom vi var efteranmälda. Micke skötte sig riktigt bra både på framridningen och inne på banan. Han var lite spänd på ridhuset, men behärskade sig och valde faktiskt att lyssna på mig (tjohoo!). Jag var förvånansvärt lugn och kunde tänka klart genom hela programet. Vi slutade på en 2a plats med 68%. 
 
I andra klassen var han suuuperfin på framridningen, men när vi kom in på banan blev han nästan lite för taggad. Jag hittade inte riktigt samma mjukhet och flyt som i första klassen, men han skötte sig ändå bra. Kanske hade jag behövt göra lite fler halvhalter. Jag var iallafall nöjd med ritten. Vi slutade på en 5e plats med 66%. I efterhand var vårt lite galna beslut om att åka på tävlingen verkligen bra såväl för mig som för Micke. Det var verkligen en "lagom" start på säsongen. Nu ska vi träna vidare så vi är redo för lite svårare klasser lite senare i vår... 
 
 
 
Fillifjonkan och Micke laddar upp inför andra klassen med lite sol i ansiktet.
 
(Julias version om tävlingen berättar hon själv här inom kort)