Ett nytt år närmar sig och jag ska snart lägga året av överraskningar bakom mig. Det här året har verkligen varit ett märkligt år. Planen var att kvala Micke till Young rider-SM och att rida Breedersklasserna på Lady och Danza. Jag var övertygad om att Lady skulle kvala till Flyinge men att det skulle bli svårare med Danza. Några månader senare kan jag konstatera att resultaten inte riktigt gick helt i linje med målen... 

Danza började året med att klämma till med 75% vid första starten på Strömsholm. Eftersom ritten inte kändes så bra så trodde jag att Lady skulle få ännu bättre resultat, men ”icke sa Nicke”. Den som kvalade till Flyinge var Danza och Lady fortsatte tyvärr att få resultat under kvalgränsen. Däremot gick hon och vann debuten i Msv C på 73% och fortsatte sedan på samma bana i de ”vanliga klasserna”.

 

Även Thaleia har överraskat under året och blommade verkligen ut efter sommarvilan. Tidigare tyckte hon att det var lite obehagligt att tävla, men vid vår fjärde start vann hon en Msv C på fina 69%. 

 

Den största motgången under året var också den värsta jag har varit med om hittills... Vi hade varit och tävlat med Micke under dagen och vi var glada då vi endast var en halv poäng från SM-kval och visste att jag skulle tävla även dagen efter.  

Micke fick gå ut i hagen när vi kom hem. Solen sken och Linus och jag skulle gå ut och äta middag. Precis när jag skulle åka från stallet ropade mamma på mig eftersom Micke rullade sig om och om igen i hagen. Jag frös till is i kroppen och tänkte NEJ NEJ NEJ! Det får inte vara sant! Micke var i sitt livs form och han har aldrig haft kolik under hela sitt liv. 

Efter att ha gått i timtal på ridbanan och haft vet. Hans Bernhardsson ute ett flertal gånger så fick vi åka in till Mälarkliniken. Prognosen var mycket värre än befarat och ganska snart stod det klart att det var en bukoperation som var den enda utvägen. Följande dygn var det värsta i hela mitt liv. Jag har aldrig varit så ledsen och orolig i hela mitt liv. Och jag vill inte ens tänka på vilken smärta Micke måste ha haft.  Usch, börjar till och med gråta nu när jag skriver om det, ett halvår senare…

 Mot all förmodan så klarade Micke operationen och har nu hela 6 meter tarm mindre att bära på. Micke är nu nästan lika stark och pigg som efter operationen och jag är så tacksam för att han fortfarande är vid liv. Det är vid sådana här tillfällen som man inser hur skört livet är och hur viktigt det är att uppskatta varje sekund.

 

Från en sorglig händelse till en rolig händelse…

Något som vi verkligen inte hade räknat med att de skulle hända under året är flytten till gården. Det är helt sjukt att vi, 21 och 22 år gamla, bor så (ursäkta uttrycket) jäkla bra som vi gör. Det är en dröm som verkligen har gått i uppfyllelse för oss båda och jag tror att det kommer bli kanonbra när vi kommer i ordning med allting. 



Utöver bukoperationen och stölden från vår sadelkammare så måste jag sammanfattningsvis säga att det har varit ett väldigt bra år. Många roliga saker har hänt och jag känner mig nu mer taggad än någonsin för vad 2016 har att erbjuda. 

 Jag vill avslutningsvis passa på att tacka alla hästägare, hovslagare, veterinärer, Hästshopen, Vetek, ICA Väddö, Snåre Reklam, mina hästar och min familj för att ni ställer upp för mig till 300% och tror på det jag gör. Ni är bäst!!!

Kramar 

Vickan

Kommentera

Publiceras ej