Ibland får man sig verkligen en tankeställare om hur pass mycket vår hjärna påverkar våra prestationer. Micke gick kanonbra idag, från början till slut. Jag antar att det inte är så att han har suttit och tittat på Svt Play under natten och sett hur de ”fina” hästarna går inne på banan på Friends Arena och tänkt att imorgon, då jäklar ska jag minsann chocka Vickan. Utan att det faktiskt är jag själv som, efter en rejäl dos med inspiration, snäppte upp mig och red lite bättre än jag brukar.

Innan mamma åkte till Marocko sa hon åt mig att jag skulle rida med hjälper som att jag hade en porslinshäst och inte som att jag red en elefant. Jämförelsen kan verka brutal, men jag fick faktiskt en liten aha-upplevelse av det.  

Micke har en viss tendens till att kännas som elefant ibland med sin långa kropp och sina långsamma stora steg.  Igår när jag satt och granskade varje ekipage så slogs jag verkligen av att Emilie Nyreröd red med så extremt fina hjälper, nästan som att hon satt på en ”porslinshäst”.

Aha tänkte jag- bara hem och träna! 

Även om hjälperna kanske inte var minimala och att reaktionen på hjälperna kanske inte alltid var de bästa, så känns det som att jag idag hittade ett riktmärke att sträva mot.

Summan av kardemumman är att mammor är bra, inspiration är sjukt bra och att ett bra ridpass gör en galet glad! 



 

Kommentera

Publiceras ej